Hotet från Fildelarkrafterna
fredag, juni 16, 2006
Nätets mörka fildelarkrafter ska bekämpas med ”samordnade specialinsatser” annonserade på torsdagen lagens armar, åklagare och polis. Med andra ord: hårdhandskarna ska på. I kölvattnet från polisrazzior, statsråd som lägger upp sig för ny lagstiftning och fjäskande oppositionspartier är detta budskap tillräckligt olycksbådande för att hålla även vanliga vuxna vakna genom nätterna – för att inte tala om de i runda tal 600,000 svenskar som enligt forskare är delaktiga i brottet att byta digitaliserade saker på Internet. Att folk i gemen fortfarande sover gott i stugorna beror på att få har hunnit förstå hur allvarlig frågan faktiskt är.
Å ena sidan har vi rätten att kommunicera som är så viktig att den står i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter. Självaste Kofi Annan har farit flera varv runt planeten och upplyst alla om den moderna kommunikationens nödvändighet. På så vis har fru Greta all rätt i världen att använda sin dator och de telektroniska vägarna för att skicka en fil till sin väninna Stina. Frågan kan tyckas tokig eftersom en fil kan innehålla vad som helst som kan pytsas in i ett e-mejl eller något annat överföringsprogram. T ex receptet på den härliga flädernubben vi hade till midsommar i fjol. Knaseriet kommer inte in i bilden förrän Greta skickar material som är skapat i en affärsmodell som bygger på att skaparen har rätt att få en slant var gång någon tar del av dennes verk. Då hamnar skiten i fläkten, som man säger utomlands.
Plötsligt härjar panik i det offentliga rummet. Offentligheten, som i det här fallet är en allians av de kreativa klasserna, lagvrängarna och räknenissarna, söker desperat efter lösningar. Eftersom de inte vet vart de står i den nya världen så vet de inte heller vart de ska gå. Än värre är det bland de nyhetsproducerande klasserna som liksom annars är inkapabla att hantera juridiska ekvationer med fler än två faktorer. Hos politikerklassen är det till och med sämre ställt: ett valår, en kommande sommar, allmän oförmåga att begripa konstitutionella spörsmål och bred ovilja att stöta sig med de högröstade och omåttligt populära popstjärnorna får det regerande ståndet att lägga sig på magen och ta emot stötarna med enbart krystad ovilja. En offentlig våldtäkt av det juridiska rummet pågår för fullt och det statsråd som är närmast ansvarig ser till och med ut att njuta av attacken. Se där, vad kan inte en valrörelse göra med en karl.
Under tiden får vi stå ut med diskussioner om kassettavgifter (luktar sjuttiotal); bredbandsskatter (universalrecept som inte kräver nya ingredienser); och tingsföring (coolt, bara 599,997 pers kvar). Sådana menlösa diskussioner skapar ett tomrum som så småningom riskerar att invaderas av andra orimliga krav i samma division. Vi borde oroa oss för att upphovsrätten till slut kommer att åsidosätta rätten att kommunicera, och därmed yttrandefriheten.
Vi tar oss inte rätten att ha åsikter om vad andra packar i sina bilar innan de åker till sommarstugan. Vi bestämmer inte vad grannarna får ha i sina Konsum-kassar. Eller vad det står i ett brev som Greta skickar till Stina med posten. Undantag finns: vi har t ex inte gett oss själva rätten att köra runt med explosiva material, vi får inte bära vapen på allmänna platser och om vi korresponderar om våra kommande terrordåd släpas vi till Bromma mitt i natten, får blöjor av CIA och vaknar på ett tortyrläger i Egyptens öken. Teorin stämmer inte alltid med verkligheten men undantagen finns för att garantera vår säkerhet och välfärd. Upphovsrätten motiverar inte ett undantag. Att upphovsmannen inte får ersättning kan aldrig motivera begränsningar i vår rätt att kommunicera.
Det är inte samma sak som att säga att vi inte ska styra så att upphovsmännen inte går lottlösa. Alla problem har en lösning och alla vill vi väl att Christer Sjögren snart ska ha skramlat ihop tillräckligt med royalty för att kunna pensionera sig. Tricket är att varje problem ska matchas med en lösning som passar. I fallet med fildelning är upphovsmännens problem minskad försäljning och förlorad ersättning. Lösningen är inte att tvångsfördela konsumenternas pengar. Att beskatta bredband är ett ekonomiskt tryck som förhindrar kommunikation. Att släpa ynglingar till tinget för att de gett andra människor tillträde till material på sin dator är vad vi i andra tidsperioder har kallat censur. Det kan bara förespråkas i andra ord av dem som inte har begripit hur kommunikationsstrukturerna har förändrats. I den nya världens ögon är det samma sak som att döma någon för att ha lämnat tidningen på tunnelbanan så att andra kan läsa den. Skillnaden är förstås att tidningsmakarna inte tjuter: deras affärsidé bygger ju på en kvick fix av morgonnyheter som redan är betald av annonser och inte ger ett jota för lösnummerförsäljning eller prenumerationsinkomster; varje läsare ses istället som en tillfällig innehavare och konsument av deras noggrant utformade reklamblad.
Däri någonstans kanske också media-jättarna kan hitta en lösning till problemet med uteblivna inkomster. Världen har förändrats. De har hållit fast vid modeller som de tjänar väldigt bra på. Konsumenterna har tagit saken i egen hand och befinner sig ett steg före. Media-branschens verkliga utmaning är att hitta en ny affärsmodell som a) gillas av konsumenterna och b) genererar minst lika feta vinster som förr i tiden. Tro nu inte att de inte är medvetna om detta – samma fråga diskuterades intensivt när Napster fortfarande var i allmänhetens medvetande. Att de inte agerat tidigare är för att de har tjänat bra som det är; att inte låta en kassako jobba ostört är knappast affärsmässigt. Och de är fast beslutna att hålla fast vid sin modell så länge som möjligt, därav de senaste veckornas koordinerade kampanjer och razzior.
Vad följer av detta? Att fildelning är ett sätt att tvinga musik- och filmindustrin att anpassa sig till det nya millenniet. Att media-branschen inte har lyssnat på konsumenterna och då det emellertid är möjligt att diskutera moralisk och juridisk rätt så är den frågan akademisk; som alla affärsidkare vet så är det konsumenterna som visar vägen. Att det är dags att stå upp och säga att fildelning på så vis är moraliskt riktig; en radikal men verklig konsumentrörelse.
Men de stackars artisterna då? Jag tycker faktiskt inte synd om artister, låt- och textförfattare. De har hållit fast vid en modell som alla visste skulle falla vartefter tekniken blev tillgänglig. De borde ha agerat själva gentemot bolagen tidigare. Om det är nya avtal som inte bygger på royalty eller betalda nedladdningar eller något annat ska inte jag säga. Men till de som gnäller mest säger jag att de har sig själva att skylla.
Å ena sidan har vi rätten att kommunicera som är så viktig att den står i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter. Självaste Kofi Annan har farit flera varv runt planeten och upplyst alla om den moderna kommunikationens nödvändighet. På så vis har fru Greta all rätt i världen att använda sin dator och de telektroniska vägarna för att skicka en fil till sin väninna Stina. Frågan kan tyckas tokig eftersom en fil kan innehålla vad som helst som kan pytsas in i ett e-mejl eller något annat överföringsprogram. T ex receptet på den härliga flädernubben vi hade till midsommar i fjol. Knaseriet kommer inte in i bilden förrän Greta skickar material som är skapat i en affärsmodell som bygger på att skaparen har rätt att få en slant var gång någon tar del av dennes verk. Då hamnar skiten i fläkten, som man säger utomlands.
Plötsligt härjar panik i det offentliga rummet. Offentligheten, som i det här fallet är en allians av de kreativa klasserna, lagvrängarna och räknenissarna, söker desperat efter lösningar. Eftersom de inte vet vart de står i den nya världen så vet de inte heller vart de ska gå. Än värre är det bland de nyhetsproducerande klasserna som liksom annars är inkapabla att hantera juridiska ekvationer med fler än två faktorer. Hos politikerklassen är det till och med sämre ställt: ett valår, en kommande sommar, allmän oförmåga att begripa konstitutionella spörsmål och bred ovilja att stöta sig med de högröstade och omåttligt populära popstjärnorna får det regerande ståndet att lägga sig på magen och ta emot stötarna med enbart krystad ovilja. En offentlig våldtäkt av det juridiska rummet pågår för fullt och det statsråd som är närmast ansvarig ser till och med ut att njuta av attacken. Se där, vad kan inte en valrörelse göra med en karl.
Under tiden får vi stå ut med diskussioner om kassettavgifter (luktar sjuttiotal); bredbandsskatter (universalrecept som inte kräver nya ingredienser); och tingsföring (coolt, bara 599,997 pers kvar). Sådana menlösa diskussioner skapar ett tomrum som så småningom riskerar att invaderas av andra orimliga krav i samma division. Vi borde oroa oss för att upphovsrätten till slut kommer att åsidosätta rätten att kommunicera, och därmed yttrandefriheten.
Vi tar oss inte rätten att ha åsikter om vad andra packar i sina bilar innan de åker till sommarstugan. Vi bestämmer inte vad grannarna får ha i sina Konsum-kassar. Eller vad det står i ett brev som Greta skickar till Stina med posten. Undantag finns: vi har t ex inte gett oss själva rätten att köra runt med explosiva material, vi får inte bära vapen på allmänna platser och om vi korresponderar om våra kommande terrordåd släpas vi till Bromma mitt i natten, får blöjor av CIA och vaknar på ett tortyrläger i Egyptens öken. Teorin stämmer inte alltid med verkligheten men undantagen finns för att garantera vår säkerhet och välfärd. Upphovsrätten motiverar inte ett undantag. Att upphovsmannen inte får ersättning kan aldrig motivera begränsningar i vår rätt att kommunicera.
Det är inte samma sak som att säga att vi inte ska styra så att upphovsmännen inte går lottlösa. Alla problem har en lösning och alla vill vi väl att Christer Sjögren snart ska ha skramlat ihop tillräckligt med royalty för att kunna pensionera sig. Tricket är att varje problem ska matchas med en lösning som passar. I fallet med fildelning är upphovsmännens problem minskad försäljning och förlorad ersättning. Lösningen är inte att tvångsfördela konsumenternas pengar. Att beskatta bredband är ett ekonomiskt tryck som förhindrar kommunikation. Att släpa ynglingar till tinget för att de gett andra människor tillträde till material på sin dator är vad vi i andra tidsperioder har kallat censur. Det kan bara förespråkas i andra ord av dem som inte har begripit hur kommunikationsstrukturerna har förändrats. I den nya världens ögon är det samma sak som att döma någon för att ha lämnat tidningen på tunnelbanan så att andra kan läsa den. Skillnaden är förstås att tidningsmakarna inte tjuter: deras affärsidé bygger ju på en kvick fix av morgonnyheter som redan är betald av annonser och inte ger ett jota för lösnummerförsäljning eller prenumerationsinkomster; varje läsare ses istället som en tillfällig innehavare och konsument av deras noggrant utformade reklamblad.
Däri någonstans kanske också media-jättarna kan hitta en lösning till problemet med uteblivna inkomster. Världen har förändrats. De har hållit fast vid modeller som de tjänar väldigt bra på. Konsumenterna har tagit saken i egen hand och befinner sig ett steg före. Media-branschens verkliga utmaning är att hitta en ny affärsmodell som a) gillas av konsumenterna och b) genererar minst lika feta vinster som förr i tiden. Tro nu inte att de inte är medvetna om detta – samma fråga diskuterades intensivt när Napster fortfarande var i allmänhetens medvetande. Att de inte agerat tidigare är för att de har tjänat bra som det är; att inte låta en kassako jobba ostört är knappast affärsmässigt. Och de är fast beslutna att hålla fast vid sin modell så länge som möjligt, därav de senaste veckornas koordinerade kampanjer och razzior.
Vad följer av detta? Att fildelning är ett sätt att tvinga musik- och filmindustrin att anpassa sig till det nya millenniet. Att media-branschen inte har lyssnat på konsumenterna och då det emellertid är möjligt att diskutera moralisk och juridisk rätt så är den frågan akademisk; som alla affärsidkare vet så är det konsumenterna som visar vägen. Att det är dags att stå upp och säga att fildelning på så vis är moraliskt riktig; en radikal men verklig konsumentrörelse.
Men de stackars artisterna då? Jag tycker faktiskt inte synd om artister, låt- och textförfattare. De har hållit fast vid en modell som alla visste skulle falla vartefter tekniken blev tillgänglig. De borde ha agerat själva gentemot bolagen tidigare. Om det är nya avtal som inte bygger på royalty eller betalda nedladdningar eller något annat ska inte jag säga. Men till de som gnäller mest säger jag att de har sig själva att skylla.
